De användare vi riktar oss till här är främst de som, av olika anledningar, inte är intressanta för de vanliga kommersiella aktörerna eller omfattas av den egna kommunens utbyggnad. Bredband, som kommersiell tjänst, är idag framförallt en individuell tjänst levererad av en stor Internetleverantör (ISP), ibland via en accessleverantör (KO eller liknande). För att affärs- och leveransmodellen skall vara kommersiellt intressant krävs många kunder, som både är lätt nåbara och som kan dela på kostnaderna för accessnät. Dvs, ”de som inte blir serverade” är ofta de som bor glest och långt ifrån varandra, samt de som vill ha kollektiva lösningar.

Det som återstår för dessa är att göra själv. Problemet med detta är komma förbi de ekonomiska hinder som hejdat de kommersiella aktörerna och fått dessa att inte erbjuda tjänster, eller erbjuda tjänster med för låg kvalitet. Hindren finns främst i att etablera den infrastruktur som behövs, att nå och ansluta till Internet, samt i att kunna driva kommunikationen över denna.

Infrastruktur

Infrastrukturen som krävs är den utrustning (ledningar eller radio) som behövs för att nå närmaste möjlighet att koppla in sig på Internet. Problemet med den här infrastrukturen är att den ofta är en dyr investering, ju längre sträckor desto dyrare. Är man dessutom få som använder sig av den, och delar på kostnaden, blir det dyrt – och inte lockande för kommersiella aktörer att göra affärer på.

Sätten att komma förbi det här är att bidra med eget arbete (t.ex gräva själv), hitta bra sätt att dela kostnader (kollektiva lösningar, samförläggning, ..) samt att välja rätt teknik. Egentligen samma sätt som gav både elektricitet och telefon till byn en gång i tiden – och som man även idag använder för att via en vägsamfällighet se till att man kan ta sig ända hem.

Drift

Har man väl en infrastruktur på plats kan man driva denna på många olika sätt, beroende på hur mycket arbete man vill och kan göra själv. Det finns inget facit som talar om vilken driftform som rätt eller fel – men en grundregel brukar vara att ju mer man kan göra själv och ju färre mellanhänder som skall ha sin försörjning desto billigare och enklare blir det.

Några grundalternativ (som beskrivs mer utförligt i kapitlet om driftformer) är:

• kollektivt abonnemang hos en ISP, ger ofta låga kostnader, liknar de traditionella ’kabel-TV-avtalen”. Drift av infrastrukturen utförs av ISP:n. Har ofta nackdelar i form av lång bindningstid.
• öppna nät – här upplåts driften av infrastrukturen åt en entreprenör via vilken man sedan – individuellt – kan avtala abonnemang hos de ISP:er som entreprenören har avtal med. Det här är en driftform ofta tillämpad av stadsnät och allmännytta.
• ”egen-operatör” – här agerar samfälligheten egen ISP, eller sub-operatör till den ISP föreningen har avtal med och köper IP-förbindelser av. Den här lösningen kräver mest eget arbete och kompetens, men har i gengäld störst potential för billiga och anpassade tjänster.

Känner du igen dig

Att ”servera sig själv” kräver alltså betydligt mer engagemang och uthållighet än att bara köpa en tjänst. Men det bygger också kompetens och har potential att skapa både bättre och billigare resultat.